Den asiatiska skräckfilmen “Dumplings” från 2004 ingick från början i en skräckserie som kallades “Three….extremes” innan den senare förlängdes till ett självständigt verk. Detta är ett exempel på en tystlåten men briljant studie av människans fåfänga och priset vissa är villiga att betala för evig ungdom.
En del kritiker beskriver filmen som mänsklig fåfänga på vidrigt vis och ställer sig frågan hur läskig den egentligen är när det redan från början är tydligt vad dessa “dumplings” innehåller. Skräckfaktorn försvinner direkt och kvar finns en bisarr film om oetisk matlagning. Många kan nog hålla med om att själva vetskapen om degknytenas innehåll är fullt tillräcklig för att få det att vända 
sig i magen av obehag.
Det som gör att denna skräckfilm tar sig in under huden och får människor att fundera på den ständiga jakten på ungdom och skönhet är just likgiltigheten kring dessa degknyten. Redan i filmens inledning får åskådarna stifta bekantskap med den åldrande skådespelerskan Mrs. Li när hon tar en taxi till den pensionerade gynekologen Auntie Mei. Denna Auntie Mei sysslar numera med matlagning och skönhetsknep på svarta marknaden. Hon är nämligen känd för sina säregna och mycket eftersökta dumplings som består av färsk ingefära, hackad kål och aborterade människofoster.
Filmen tar på ett väldigt direkt sätt upp extrema frågor och det är upp till var och en själv att avgöra om det är den rådande skönhetsindustrin, gynekologens känslokalla specialingrediens eller Mrs. Lis ständigt ökande aptit på degknyten som är läskigast. Klart är dock att när filmens intrig avslöjas redan i inledningen har filmskaparen inget annat val än att använda sig av ljud och bild för att iscensätta känslan av vämjelse och illamående. Mrs. Li sörplar, smaskar, tuggar och krasar i sig de oljiga degknytena som den kannibal hon är.
